Förolämpning mot tjänsteman: ett år senare

Sedan den 2 juli 2025 är det ett eget brott att förolämpa en tjänsteman. Ett år senare har hundratals anmälningar gjorts, men få har lett till dom. Bland de anmälda orden finns inte bara könsord utan också kritik mot hur makt utövas. På RFHL Forum den 21 oktober frågade Henrik D. Ragnevi, ordförande i RFHL Göteborg: vem skyddar egentligen lagen?

Kvällens föreläsning var den fjärde i höstens serie RFHL Forum, med temat Människan före problemet. Henrik D. Ragnevi arbetar i dag som lärare men har åtta års erfarenhet från psykiatrin. Han började inom rättspsykiatrin, gick vidare till psykosvården och arbetade till sist på ACT-mottagningen, som möter personer med missbruk, psykisk ohälsa och social utsatthet, ofta i kombination med hemlöshet. Han är också styrelseledamot i Riksförbundet Hela Livet.

– Det här passar ganska bra ihop med temat för föreläsningsserien, att vi ser människan före problemet, säger han inledningsvis.

Han var tydlig med var utgångspunkten låg. Ingen ska behöva stå ut med hot och våld på jobbet, oavsett om personen arbetar inom vård, skola, socialtjänst eller polis.

– Jag tror att vi alla är överens om det. Men det här gäller en specifik lagändring där jag tycker att lagstiftaren har gått för långt.

Varningen från 2025

I april 2025, några månader innan lagen trädde i kraft, fick Henrik Ragnevi en debattartikel publicerad i Altinget. Tidningen är inte särskilt känd för allmänheten. Den läses däremot av riksdagsledamöter och statliga myndigheter och når därför just dem som berörs.

Artikeln byggde på fyra argument:

1. Var är debatten? En genomgripande ändring som rör yttrandefriheten och maktbalansen passerade nästan obemärkt. Det fanns ingen samhällsdebatt i förväg.
2. En farlig föreställning. Lagen tycks utgå från att myndigheter alltid gör rätt. Då riskerar även saklig kritik att misstänkliggöras.
3. Lagen var inte för svag. Hot och våld mot tjänstemän var redan brottsligt. De som utgör ett verkligt hot bryr sig inte om en ny brottsrubricering.
4. Lagen sparkar nedåt. De som drabbas är människor i utsatta situationer som försöker bli hörda av en myndighet som inte lyssnar.

Det som oroade honom mest var synsättet bakom: att det ansågs viktigare att skydda myndigheterna från medborgarna än att skydda individen från ett dysfunktionellt system.

Offentlig förvaltning ska vara till för medborgarna, inte tvärtom.

Artikelns slutsats var att lagen borde förpassas till det runda arkivet. Så blev det inte, utan lagen klubbades igenom. Samma dag som Henrik fick beskedet att hans artikel antagits publicerade advokaten Emma Persson en text på samma tema i Arbetsvärlden. Han blev också intervjuad av tidningen Epoch Times, en erfarenhet som påminde honom om vikten av att hålla fast vid nyanserna när en journalist gärna vill ha ett mer kraftfullt uttalande. Texten spreds på några bloggar, men något större genomslag fick frågan inte.

Ett brott som återvänt efter 50 år

Lagen finns i 17 kap. 3 § brottsbalken. Den som angriper en tjänsteman vid myndighetsutövning, eller för att tvinga fram, hindra eller hämnas en åtgärd, genom en beskyllning, ett nedsättande uttalande eller ett förödmjukande beteende kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Gärningen ska vara ägnad att kränka tjänstemannens självkänsla eller värdighet.

Henrik Ragnevi lyfte särskilt fram två saker. Den första är ordet beskyllning.

– Det betyder att lagen inte bara gäller svordomar eller könsord utan också anklagelser.

Den andra är att brottet ligger under allmänt åtal. Tidigare var förolämpning i praktiken ett mål som den drabbade fick driva och bekosta själv. Nu är det åklagaren som driver målet och det allmänna som står för kostnaderna. Det kan slå orättvist när det är en enskild person som vill driva en sak mot en offentliganställd.

Lagen omfattar bland andra poliser, socialsekreterare och läkare i myndighetsutövning, ordningsvakter, kriminalvårdspersonal och parkeringsvakter. Även lärare omfattas, men bara i samband med betygssättning.

På en fråga från publiken förklarade han att även vårdpersonal inom tvångsvården räknas eftersom de utövar myndighet, även om de inte är tjänstemän enligt sitt anställningsavtal.

Brottet är inte nytt. Sverige hade en liknande bestämmelse som avskaffades på 1970-talet, med motiveringen att den allmänna förolämpningsparagrafen räckte. Efter nära 50 år återinfördes den genom utredningen SOU 2024:1 och proposition 2024/25:141. Justitieutskottet ställde sig bakom förslaget. Centerpartiet och Miljöpartiet reserverade sig och Vänsterpartiet lämnade ett särskilt yttrande.

Den första domen kom i Göteborgs tingsrätt i september 2025. En man hade upprepade gånger kallat en kvinnlig polis för ”hora” vid ett gripande. Han erkände och dömdes till 60 dagsböter. Polisen fick 10 000 kronor i kränkningsersättning.

Många anmälningar, få domar

Någon samlad nationell statistik för lagens första år finns inte, påpekade Henrik Ragnevi. Siffrorna han presenterade är sammanställda från granskningar i SVT, TV4, Göteborgs-Posten och UNT.

Under de tre första månaderna gjordes 710 polisanmälningar. Flest anmälningar kom från poliser.

– Det går inte att jämföra eftersom brottet inte fanns tidigare. Men det var nog inte antalet kränkningar som ökade. Det var nog så att väldigt många började anmäla.

I Uppsala län har 50 anmälningar gjorts sedan lagen infördes. Sex av dem har prövats i tingsrätten och fyra har lett till fällande dom. ”Trenden vi ser är att det blir ganska många friande domar”, sa en åklagare i Uppsala till UNT i somras.

För Henrik Ragnevi är det inte domarna som är hela bilden.

– Även om det inte leder till åtal, eller om personen blir friad, har det inneburit ett polisförhör och den oro som följer med det.

Var går gränsen?

Domstolarnas bedömningar har varierat. En 16-åring som var upptryckt mot en vägg efter en visitation dömdes för att ha kallat polisen för ”kuksugare”. En pensionär som sagt ”jävla polisfitta” friades. Tingsrätten tyckte att det var klart olämpligt men inte brottsligt.

– Inget av det här är trevligt att bli kallad. Men vad är det som gör att pensionären blir friad medan 16-åringen blir fälld? Det är väldigt svårt för den som befinner sig i affekt att veta var gränsen går.

Yttrandefrihetsexperten och journalisten Nils Funcke har påpekat att bedömningen blir subjektiv. Benägenheten att anmäla skiljer sig också mycket mellan olika tjänstemän. En del är helt enkelt mer hårdhudade än andra.

Orden som anmäls

Med material från Göteborgs-Postens granskning av anmälningar i polisregion Väst, Värmlands Folkblad, TV4 och SVT visade Henrik Ragnevi ett ordmoln över vad som anmälts. De vanligaste orden är sexualiserade och könsrelaterade. Han delade in materialet i fyra grupper:

1. Sexualiserade och könsrelaterade ord. Den största gruppen och det lagen främst var tänkt för.
2. Ord om utseende, etnicitet och läggning.
3. Allmänna okvädingsord, som idiot eller ”håll käften”. Ofta sådant en tjänsteman förväntas tåla i affekt.
4. Omdömen om maktutövning, som maktmissbrukare, rasist, fejkpolis och ”jävla dåliga polis”.

Det är den fjärde gruppen som är mest intressant, menade han.

– De handlar mer om kritik av en form av maktmissbruk än om att försöka kränka personen. Ingen tycker att de här orden är trevliga att bli kallad. Men det är ganska långt från det till att göra det till ett polisärende.

Han hämtade ett exempel från sin egen tid på ACT-mottagningen, där många hade långa vårdkontakter med många negativa besked bakom sig.

– När de får ett nytt negativt besked kommer de inte att säga: ”Ja, Henrik, jag hör vad du säger, men jag kommer att överklaga det här beslutet.” De kommer att säga ”håll käften, jävla idiot”, slänga stolen och gå ut. Det är okej. Ingen har blivit skadad. Jag kan ställa upp stolen igen och gå hem på kvällen. Det behöver inte bli ett polisärende.

En hårfin gräns

Skillnaden mellan tillåten kritik och ett brott kan vara ett enda ord. ”Ditt beslut är rasistiskt” är kritik i sak. ”Du är en rasist” kan räknas som en beskyllning mot person. Enligt förarbetena krävs att angreppet är opåkallat och träffar tjänstemannen personligt. Redan där lyfts risken för godtycke.

– När människor befinner sig i affekt uttrycker de sig inte som jurister. Om en socialsekreterare fattar beslut om ditt barn kommer du inte att göra ett sakligt uttalande.

När larmen inte hördes

För att visa varför kritik och granskning behövs tog Henrik Ragnevi upp ett fall från Göteborg. Det inträffade innan lagen trädde i kraft och han använde det som ett tankeexperiment.

I oktober 2024 granskade Sveriges Radios Kaliber psykiatrin vid Sahlgrenska universitetssjukhuset. Uppgifterna gällde kränkande bemötande av patienter och snabba utskrivningar av självmordsbenägna patienter. Larmen hade funnits länge i form av avvikelserapporter, anmälningar till IVO och mejl till chefer inom psykiatrin. Ingenting hände och läkarna fortsatte arbeta som tidigare.

Kaliber intervjuade ett tjugotal patienter, anhöriga och anställda. Patienter hade också spelat in samtal som programmet kunde sända. Först då hände något. Två överläkare stängdes av och sjukhuset inledde en utredning, som sedan bekräftade den bild Kaliber gett.

– Det var det jag skrev i Altinget, att det är först tack vare medierna som människor har fått upprättelse.

Tankeexperimentet

På en av inspelningarna säger en överläkare till en tvångsinlagd ung kvinna att hon inte bidrar till samhället och lever på läkarens skatt. Tänk dig att samma sak händer i dag, säger Henrik Ragnevi. Tvångsvård enligt LPT är myndighetsutövning, så läkaren omfattas av den nya lagen.

Om patienten svarar med att kalla läkaren för ”maktmissbrukare” kan hon polisanmälas för förolämpning mot tjänsteman. Då är det allmänt åtal och åklagaren driver målet.

Om patienten i stället vill göra något åt läkarens ord gäller det vanliga förolämpningsbrottet. Då får hon i praktiken driva målet själv och ha råd med det.

– Skulle patienten förlora kan hon bli skyldig att betala hela rättegångskostnaden och läkarens advokatkostnader. Den maktobalansen blir väldigt skev.

Den som har makt över en annan människas frihet får alltså ett starkare straffrättsligt skydd än den som befinner sig i dess våld. Patienten kan visserligen vända sig till patientnämnden eller IVO. Men enligt Henrik Ragnevi får vården rätt i de allra flesta fall där.

Varför det berör just RFHL

Människor med beroende och psykisk ohälsa möter myndigheter oftare än andra: vid tvångsvård enligt LPT, LVM och LVU, i socialtjänsten och i mötet med polisen. Det sker ofta i deras sämsta stunder, i abstinens, i kris eller under tvångsåtgärder.

– Det är i de mötena känslorna är starkast och orden sämst valda. Ingen människa är bara sitt beroende. Ingen är bara det värsta den har sagt i sina sämsta stunder.

Råd för att kritiken ska nå fram

Kvällen avslutades med praktiska råd till den som vill framföra kritik mot en myndighet och få den att nå fram:

1. Kritisera beslutet, inte personen. Säg ”beslutet är fel för att …” i stället för att gå till personangrepp.
2. Dokumentera. Skriv ner vad som sades, när och av vem. Spara brev och beslut.
3. Använd kanalerna. Klaga hos vårdgivaren, vänd dig till IVO, JO eller patientnämnden och överklaga beslut.
4. Ta hjälp. Den som är inlagd kan få en stödperson. RFHL svarar gärna på frågor. Ingen ska behöva stå ensam.
5. Medierna finns kvar. Det du berättar i ett grundlagsskyddat medium prövas bara av Justitiekanslern, inte enligt den nya lagen.

Sahlgrenska visar varför dokumentationen är viktig. Det var inspelningar, avvikelser och anmälningar som blev avgörande när medierna granskade. Råden är allmän information och inte juridisk rådgivning.

Två krav

Henrik Ragnevi planerar nu en uppföljande debattartikel i Altinget och bad publiken om synpunkter att ta med sig. Utkastets rubrik: Ett år med nya lagen: tjänstemännen skyddas, patienterna tystas.

– Vi ska skydda människorna, inte systemet. Det finns en inbyggd maktobalans redan från början. Vi behöver inte förstärka den.

Han formulerade två krav:

1. Avskaffa brottet förolämpning mot tjänsteman. Hot, våld och trakasserier är redan brottsligt.
2. Ta larmen på allvar. Lyssna på patienter, klienter och anhöriga innan det krävs en radiogranskning.

– Jag har svårt att se att lagen fyller någon egentlig funktion. Det ska inte behövas en granskning i radio för att vården ska lyssna på patienten.

Frågestunden: att välja sina strider

Föreläsningen avslutades med en fråga till publiken: Har du själv mött en myndighet där du inte blivit hörd? Den väckte ett samtal på nästan en halvtimme.

Klagomålskedjan

En deltagare berättade om att ha gått igenom nästan hela kedjan av instanser för att klaga på vården. Först gällde det att ta reda på vem som var verksamhetschef, sedan kom patientnämnden och till sist IVO. Upplevelsen var att bli ”bortkollrad” redan från början.

Henrik Ragnevi förklarade att det inte går att överklaga i vården på samma sätt som i socialtjänsten. Ett avslag på en remiss är inget beslut som går att överklaga. Det som går att överklaga är socialtjänstens beslut.

På frågan om myndigheterna själva kommer att ta större ansvar var deltagaren skeptisk, eftersom verksamheterna redan har fullt upp. Det bästa vore, menade deltagaren, om den som ber om hjälp tas om hand tills personen kommit rätt, oavsett om den vänt sig till socialtjänsten, psykiatrin eller vårdcentralen. Henrik Ragnevi gav ett exempel från psykiatrin. Där har mottagningen ansvar för en patient som flyttar ända tills patienten träffat en läkare på den nya mottagningen, även om det tar ett halvår. Så borde det fungera överallt.

Polisens vardag

En deltagare lyfte polisens perspektiv. En vårdanställd som lämnar ett negativt besked får ibland ta en reaktion. Poliser kallas däremot till platser för att återställa ordningen och kan få höra samma sak kväll efter kväll.

Henrik Ragnevi höll med om att det kan bli tröttsamt och påminde om att det är poliser som står för flest anmälningar. Men lagen kan också bli ett sätt att utöva makt ytterligare.

– Den som blir visiterad är i ett jätteunderläge. Polisen gör sådana här saker kanske dagligen. För den som blir visiterad kan det vara första och enda gången.

Vården måste bli bättre på att bemöta utmanande patienter

Flera av de närvarande hade egen erfarenhet av vårdarbete. En deltagare berättade om ett mejl med könsord från en patient. Chefens råd var att inte göra så mycket av det, eftersom patienten sökte vård för sina aggressionssvårigheter.

Henrik Ragnevi menade att vården kan bli bättre på att ta hand om sin personal, med mer handledning.

En deltagare framhöll att lagen faktiskt gäller även den som är i affekt och att personalen inte har rätt att svara med samma mynt. Samtalet landade i att frågan är komplex. Vården behöver hitta sätt att hantera utmanande patienter som testar gränser, men en polisanmälan är inte alltid rätt väg.

Beroendeställningen

En deltagare berättade om sin 84-åriga mamma, som drabbats av bortglömda remisser på sin vårdcentral. Hon skulle aldrig våga klaga eftersom hon är beroende av samma vårdcentral.

– Det är en jätteintressant aspekt. Du står i en beroendeställning till din vårdgivare, även om du blivit felbehandlad, säger Henrik Ragnevi.

Till det kommer orken. Den som är deprimerad eller i kris har ofta svårt att ens ta sig till vården. Att dessutom skriva en anmälan blir ännu svårare.

Allmänt åtal, men bara för vissa

Flera i publiken återkom till obalansen i rättsprocessen. En deltagare berättade att en anmälan om förtal lagts ner direkt, trots vittnen. Henrik Ragnevi förklarade att förtal och förolämpning mot privatpersoner som regel får drivas som enskilt åtal, vilket är väldigt dyrt. Patienten i tankeexperimentet som vill gå vidare mot sin läkare riskerar därför att få stå för alla kostnader själv om hon förlorar.

En annan deltagare berättade om en bekant som väktare klätt av. Poliserna avrådde sedan från att anmäla eftersom det ”bara skulle kosta pengar, tid och ork”.

– Du kan alltid göra en polisanmälan. Polisen ska inte uppmana dig att låta bli. Det är inte tillåtet att klä av personer hur som helst, svarar Henrik Ragnevi.

Kvällen avrundades i en lättare ton, med berättelser om väktare som kör ut gäster innan de hunnit dricka upp sin öl. Henrik Ragnevi hade själv varit med om det efter en konsert, trots att reglerna ger gästen en stund på sig.

– Jag kände inte att det var läge att ta upp det. Ibland får du välja dina strider.

RFHL Forum är RFHL Göteborgs föreläsningsserie om beroende, psykisk hälsa, vård och mänskliga rättigheter. Höstens tema är Människan före problemet. Nästa föreläsning, den 28 oktober, handlar om missbruk ur ett brukar- och samhällsperspektiv.

Källor

• Ragnevi, H. D.: ”Gör det inte brottsligt att förolämpa tjänstemän”, Altinget, 2 april 2025
• Prop. 2024/25:141 Ett starkare skydd för offentliganställda mot våld, hot och trakasserier m.m.; bet. 2024/25:JuU29
• SVT Nyheter (2025), TV4 (sept 2025), Göteborgs-Posten (2025), UNT (juli 2026), Värmlands Folkblad (juni 2026)
• Sveriges Radio, Kaliber P1: granskning av psykiatrin vid Sahlgrenska universitetssjukhuset (okt 2024)