”Psykiatrin skiljer sig från allt annat”
Samuel Nordangård introducerade kvällens föreläsare Peter C. Gøtzsche. Foto: Henrik Ragnevi
Han har ägnat tjugo år åt att granska psykofarmaka – och han hymlar inte. När den danske läkaren och forskaren Peter C. Gøtzsche gästade RFHL Göteborg blev det en kväll om lyckopiller som inte gör lycklig, diagnoser som förklarar ingenting och samtal som kan rädda liv.
Det är den 14 oktober. Rummet är inte fullsatt, men de som har kommit vet varför de är där. Flera har egen erfarenhet av psykiatrin, några som patienter, andra som anhöriga eller personal. Peter C. Gøtzsche, specialist i internmedicin och en av grundarna av Cochrane-samarbetet, har tagit färjan över från Helsingör. Han introduceras av Samuel Nordangård, ledamot i RFHL:s styrelse. Han föreläser på svenska, och när ett ord inte vill infinna sig frågar han publiken: ”Vad heter det på svenska?”
Peter C. Gøtzsche börjar med en jämförelse:
– När man börjar använda ett läkemedel mot en sjukdom mer och mer förväntar man sig att folk antingen lever längre eller mår bättre, eller både och. Så brukar det vara inom kardiologi och cancer. Men inte i psykiatrin. Psykiatrin skiljer sig från allt annat, säger han.
Som internmedicinare har han arbetat med infektioner och ”allt möjligt”. Men psykiatrin beskriver han som det mest märkliga fält han känner till. Han menar att amerikanska psykiatrer har haft ett starkt inflytande även över hur vi behandlar i Europa, och att kopplingarna till läkemedelsindustrin är djupare där än i andra specialiteter.
Lyckopiller som inte gör lycklig
I vissa länder tar mer än var tionde invånare antidepressiva varje dag, enligt Gøtzsche. Hans egna beräkningar från Danmark visar att det tar tio år innan bara en tredjedel av användarna fortfarande förnyar sina recept. Många äter alltså medicinen i åratal – trots att studierna som ligger till grund för godkännandena bara varar några veckor.
– Det är ett gigantiskt okontrollerat experiment på mänskligheten, säger han.
I placebokontrollerade studier mäts effekten på skalor där man bland annat skattar sömn och vardagsfunktion. Skillnaden mot placebo är enligt Gøtzsche så liten att den understiger den minsta förändring som patienter själva uppfattar som meningsfull, en gräns som psykiatrin själv har dokumenterat.
Biverkningarna är däremot tydliga, menar han. Ungefär hälften av patienterna får sexuella biverkningar, och för en fjärdedel blir de allvarliga: män som inte får utlösning, kvinnor som inte får orgasm, en känsla av att vara bedövad. Hos en del består besvären i åratal efter att medicinen satts ut.
– Den viktigaste effekten av det som kallas lyckopiller är att de förstör ditt sexliv. Hur i himlen kan man kalla det lycka?
Gøtzsche har också synpunkter på namnen. Antipsykotika kallades på 1950-talet ”major tranquilizers”, vilket han tycker var ärligare. Själv föredrar han ”psykospiller” och ”depressionspiller” – namn som inte lovar något. Han menar att långvarig användning förändrar hjärnan så att det blir svårare att sluta ju längre man har tagit preparaten, och att depression som tidigare ofta var episodisk i dag allt oftare beskrivs som kronisk.
Myten om den kemiska obalansen
När Gøtzsche frågar publiken vilken som är psykiatrins största lögn kommer svaret direkt: den kemiska obalansen. Enligt honom har över hälften av patienterna fått höra att deras mående beror på en obalans i hjärnan – en förklaring han menar saknar stöd i forskningen.
– Hur ska du övertyga folk om att ta läkemedel som de inte gillar? Jo, genom att säga att de har ett fel i hjärnan och att du har en liten fix.
Han beskriver också det patienter själva kallar ”psychiatric starter kit”: man börjar med ett antidepressivt medel, det fungerar inte, och så läggs ett ”stämningsstabiliserande” preparat till, till exempel ett antiepileptikum eller litium. Efter några år minns ingen längre hur patienten var utan läkemedel.
Särskilt kritisk är han mot att biverkningar tolkas som nya diagnoser. Antidepressiva kan utlösa mani eller hypomani – och då får patienten ofta diagnosen bipolär sjukdom. Gøtzsche jämför med en drogutlöst psykos, där psykiatern avvaktar och ser vad som händer när drogen gått ur kroppen.
– När det gäller läkemedel tänker de inte så, säger han.
Han kopplar också samman psykisk ohälsa med trauma. Om en patient i psykos berättar att hon utsatts för övergrepp som barn ska det tas på största allvar, menar han – inte avfärdas med en checklista för att se hur många diagnoskriterier som är uppfyllda. Han refererar till en av ledarna för det brittiska Critical Psychiatry Network, som i en intervju sagt att psykiatriska avdelningar kanske inte alls borde ledas av psykiatrer, utan av psykologer och psykoterapeuter.
Självmord, fall och ”en enhörning”
Gøtzsche har studerat självmord ingående. Han menar att antidepressiva fördubblar risken, medan psykoterapi till personer som sökt vård efter ett självmordsförsök kan halvera risken för ett nytt försök – något han säger sig ha visat tillsammans med sin dotter, som är psykolog. Han berättar om mejl från föräldrar som förlorat ett barn, och om sitt arbete med krigsveteraner i USA, där han menar att screening följd av antidepressiv behandling sammanfallit med fler självmord.
Han lyfter också risken för äldre. Psykofarmaka påverkar balansen, och en äldre person som faller och bryter höften löper stor risk att dö inom ett år. Gøtzsche har uppskattat att psykofarmaka är den tredje vanligaste dödsorsaken – en beräkning som han själv lagt fram och som är omstridd.
Om ADHD är han fåordig: ”den mest löjliga diagnosen av alla”. Hans argument är att diagnosen är ett cirkelresonemang. Man beskriver ett beteende, ger det ett namn – och använder sedan namnet som förklaring till beteendet. Därför kallar han ADHD för en enhörning: något många tror på, men som inte existerar oberoende av den som ställer diagnosen. Han hänvisar till studier som visar att de yngsta barnen i en skolklass oftare får diagnos och medicin än de äldsta. Vid ett tillfälle lät han sin familj göra ett test för vuxen-ADHD vid middagsbordet; alla fyra testade positivt.
En deltagare invänder att språket skapar verklighet: den som får veta att den har ADHD börjar känna igen sig i alla beteenden som hör till. Gøtzsche håller med.
ECT och tvångsvård
Elektrokonvulsiv behandling, ECT, beskriver han som skadlig. Om den var så effektiv som det påstås, frågar han, varför behövs då femton eller tjugo behandlingar? Han berättar om en brittisk psykolog som bevittnat hur en patient dog under ECT trots att behandlingen enligt journalen var kontraindicerad. När psykologen tog upp saken försvann anteckningen ur journalen.
När en deltagare frågar om magnetbehandling, rTMS, kan vara ett alternativ till ECT blir svaret kort.
– Nej, glöm det. Glöm det. Jag har studerat litteraturen om allt det där.
En deltagare tar upp att Sverige utreder hur tröskeln för tvångsvård kan sänkas, med slutdatum 2028. Gøtzsche hänvisar till FN:s tidigare särskilda rapportör för rätten till hälsa, Dainius Pūras, som uppmanat alla länder att avskaffa tvång i psykiatrin.
– Det strider mot internationella konventioner. Det kan inte berättigas, säger han.
”Hon var den första som brydde sig”
Ni vet mer om psykofarmaka än psykiatrerna, säger Gøtzsche till dem i publiken som har levt med psykiatrin i många år. Frågorna och berättelserna från rummet blir en lika viktig del av eftermiddagen som föreläsningen.
En sociolog och psykoterapeut berättar om en praktikant hon handledde. Praktikanten satte sig med en nyutskriven kvinna och samtalet drog ut – en timme, två timmar, mer än så. Efteråt sa kvinnan att det var första gången någon verkligen hade brytt sig om henne och lyssnat.
Gøtzsche känner igen berättelsen. Han träffade en ung kvinna som hade mobbats i skolan, satts på antidepressiva och hamnat i en kaskad av diagnoser och läkemedel. Hon var psykiatrisk patient i mer än tio år. Vändningen kom när en kvinna på avdelningen ”såg flickan bortom diagnoserna” och började prata med henne.
Enligt Gøtzsche svarar patienter i undersökningar sällan att det var en psykiater som hjälpte dem mest på avdelningen. Ibland är det städerskan – hon som pratade med dem.
En kvinna i publiken berättar att hon åt höga doser lugnande läkemedel i tjugo år och fick höra av sin läkare att hon skulle behöva medicinen resten av livet. Istället sökte hon sig till RFHL, där hon fick stöd att trappa ut. Det tog flera år. I dag, nästan fyrtio år senare, stöttar hon själv andra.
En sjuksköterska i psykiatrin berättar hur hennes avdelning för tjugo år sedan inrättade ett ”sinnenas rum” med medveten andning, avslappning och massage – men att intresset för att sprida arbetssättet sedan har runnit ut i sanden. En annan sjuksköterska, själv anhörig, säger att det är svårt att hitta tid för annat än läkemedel i vården.
– Nej, det är det inte. Men det är den vägen vi ska gå, svarar Gøtzsche.
Vad fungerar då?
Gøtzsche lyfter psykoterapi, empati och psykosociala insatser. Han nämner en randomiserad studie från Finland, baserad på den så kallade Lapplandsmodellen (öppen dialog), där ett team tillsammans med patientens familj och nätverk möter personen i akut kris. Resultaten var bättre än med läkemedelsbehandling, enligt Gøtzsche.
Han nämner också personer som själva lyckats sluta med psykofarmaka, så kallade psychiatric survivors, som ett stort stöd för andra. Och han berättar om en dansk avdelning som arbetade tvångsfritt och nära patienterna, med resultat långt bättre än i resten av landet – tills verksamheten uppmärksammades och ansvarig läkare avskedades.
På en fråga om vad som hjälper mot ångest svarar han att psykoterapi har starkast stöd, till exempel exponeringsterapi vid social fobi.
Tystnaden i medierna
En deltagare berättar att han skickade en debattartikel till minst tio tidningar innan Göteborgs-Posten publicerade den, och att det krävdes tre försök innan han kom med i Ring P1. Han frågar om det inte är viktigt att nå ut i medierna.
Gøtzsche håller med, men är pessimistisk. Han berättar att han efter en föreläsning på ABF i Stockholm, med över hundra åhörare, intervjuades av två journalister från stora svenska dagstidningar. Ingen artikel publicerades. Enligt Gøtzsche svarade den ena att hennes redaktör ansett det farligt att berätta för svenskarna att antidepressiva är farliga.
Han menar att journalister är förvånansvärt okritiska mot psykiatriprofessorer, och att politiker som vill förändra något backar så fort psykiatrer kommer till bordet. I Danmark finns dessutom stora läkemedelsföretag med starkt inflytande.
Nu satsar han på andra kanaler. Tillsammans med en dansk dokumentärfilmare har han gjort en film om psykiatrin som hade världspremiär på filmfestivalen Mad in Norway i Lillehammer några veckor tidigare och som är fritt tillgänglig. Han har också just uppdaterat en bok, som han avslutar med en tanke om framtiden.
– När vi ser hundra år tillbaka undrar vi hur man kunde behandla patienter med insulinchock och lobotomi. Om hundra år kommer man att undra: hur kunde de tillåta det här år 2026?
Han tror att förändringen kommer, även om det kan dröja.
– Du kan ljuga en tid, men du kan inte ljuga för alltid. Det kanske tar fem eller tio år. Men det kommer.
Fakta
Peter C. Gøtzsche
- Dansk läkare, specialist i internmedicin, född 1949.
- En av grundarna av Cochrane-samarbetet 1993 och länge chef för Nordiska Cochrane-centret i Köpenhamn. Uteslots ur Cochrane 2018 efter en uppmärksammad konflikt.
- Grundade Institute for Scientific Freedom 2019.
- Har skrivit flera böcker om läkemedelsindustrin och psykiatrin, bland annat Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse.
- Hans slutsatser om psykofarmaka är omdiskuterade och delas inte av svensk eller dansk psykiatri i stort.
Vill du sluta med din medicin?
Sluta aldrig tvärt. Psykofarmaka kan ge uttsättningssymtom, och nedtrappning bör ske gradvis och i samråd med förskrivande läkare. RFHL erbjuder stöd till den som vill trappa ut.
Om texten
Reportaget bygger på inspelning från föreläsning på RFHL Göteborg 14 oktober. Citaten är lätt redigerade för läsbarhet och deltagare i publiken är anonymiserade.
Fotograf: Henrik D. Ragnevi
