RFHL Göteborg, aktiva sedan 1967 i frågor rörande beroende och psykisk ohälsa

R-förbunden

RFHL kom snabbt att bli en viktig röst i den socialpolitiska debatten. Ibland var det på egen hand och ibland tillsammans med övriga R-förbund. R-förbunden kom att bli ett begrepp: Den samlade klientrörelsen som organiserat sig och drev intressepolitiska frågor tillsammans med kravet på att människor som själva var berörda också skulle vara med och styra och påverka.

Det första R-förbundet var KRUM (Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering). Det följdes av RFHL och så småningom bildades också ALRO (Alkoholproblematikers Riksförbund) och RSMH (Riksförbundet för Social och Mental Hälsa). Några år senare tillkom RFFR (Riksförbundet För Familjers Rättigheter).

R-förbunden föddes och växte ur tidens starka solidaritetsrörelser både nationellt och internationellt och samlade mängder av medlemmar och aktivister. KRUM är nedlagt sedan ett antal år tillbaka, men de övriga R-förbunden lever.

Tillsammans utgav R-förbunden Pockettidningen R som kom att bli avgörande i den socialpolitiska debatten med sina många skildringar av kamp mot förtryck och utanförskap. Det första numret fick namnet ”Varför i helvete har vi ingenting att säga till om?”, en titel som på många sätt angav tidningens kommande inriktning. Pockettidningen R är numera privatägd.

RFHL, narkotikan och tidsandan

Få frågor har präglats så mycket av ideologi, tidsanda och politiska svängningar och så lite av kunskap som narkotikafrågan. Samhällets sätt att se på och bemöta problemen har varierat kraftigt beroende på vilka förklaringsmodeller som varit förhärskande.

I mitten av 60-talet började den bli ett ämne för allmän debatt. Narkotikan hade nått gatorna och gruppen med narkotikaproblem ökade. Tidigare hade det främst varit en drog som intresserade särskilda grupper som kommit i kontakt med den genom sitt yrke eller i sina speciella umgängeskretsar. Det var konstnärer, musiker och andra som var förhållandevis väletablerade. När den nådde vidare kretsar blev den också en angelägenhet för samhället.

Sverige stod handfallet inför narkotikan, särskilt när gruppen utvidgades och unga människor gav sig in i ett användande som för många ledde till olika problem och ett beroende.

Preparaten som användes kom successivt att narkotikaklassas och lagstiftningen skärptes. Däremot kom det att dröja innan sociallagstiftningen även inkluderade narkotikaanvändning som skäl för t ex omhändertagande. Först med den nya Socialtjänstlagen, som kom i början av 80-talet, och införandet av LVM (Lagen om vård av missbrukare) innefattades också narkotikaanvändning.

Individer med problematisk narkotikaanvändning placerades därför främst inom psykiatrin innan särskilda enheter började växa upp, med början sent 60-tal och i ökande omfattning under 70-talet.

Det var utifrån denna laglöshet som en av de stora striderna i narkotikafrågan kom att stå: Vårdtvång eller frivillighet. Nils Bejerot, en av grundarna till RNS (Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle), kom att bli en av portalfigurerna för ett införande av vårdtvång i stark motsättning till RFHL. RNS hävdade att narkotikan spreds epidemiologiskt och att samhället måste slå mot den enda oundgängliga länken: individen som använde narkotika. Parallellt drevs kravet på högre straffskalor för narkotikabrott.

RFHLs ståndpunkter var och är i huvudsak det motsatta. RFHL menar att problematisk användning och beroende föds ur ett komplext samspel mellan individ och samhälle. Sättet att motverka problematisk användning och beroende blir därför att på bredast tänkbara bas arbeta för att motverka de faktorer som kan ligga bakom, till exempel på samhällsnivå. På individnivå måste stöd och hjälp anpassas till individuella behov. Polis och tull har sina givna uppgifter i att bekämpa narkotika. Men med ett socialpolitiskt fokus på frågorna borde deras uppgifter bli betydligt begränsade.

Under slutet av 80-talet kom den repressiva linjen i narkotikafrågan att få allt större genomslag. Det medförde ökande straffsatser och ett förlängt vårdtvång inom socialtjänsten. ”Narkotikakriget” kom allt mer att bli ett krig mot enskilda individer. Inslagen av prevention samt vård och behandling tonades ner till förmån för en restriktiv och repressiv hållning som man från samhällets sida ofta beskrev som ”den enda rätta”. Den ekonomiska lågkonjunkturen under 90-talet blev förödande i kombination med nya trender. Den vid den tiden ganska väl utbyggda beroendevården lades ned eller skars ner av ekonomiska skäl. Kontrollåtgärderna mot enskilda individer förstärktes dock.

Den förda politiken fick verka ganska ostört fram till början av 2000-talet, då man började summera skördarna av den förda politiken. Antalet individer med problematisk användning hade nästan trefaldigats samtidigt som antalet personer som avlidit av narkotikarelaterade orsaker hade fördubblats under en femårsperiod. Individer med problematisk användning var också sjukare och ofta hemlösa, ett resultat både av besparingsåtgärder men också av en förändrad attityd till personer med beroende. Det ledde åtminstone till en utbyggd läkemedelsassisterad behandling vid opiatberoende. I övrigt hände inte mycket förrän början av 2010-talet då sprutbyte började införas vid några fler orter, även om det fortfarande är enbart lite drygt en handfull orter i landet som har tillgång till denna folkhälsopreventiva åtgärd.

I dagsläget finns det tecken på att samhällsdebatten så sakteliga börjar att ändra karaktär. Men kampen för adekvat hjälp på individens villkor är långt ifrån vunnen.

RFHL och läkemedelsfrågan

I mitten av 70-talet började RFHL kontaktas av personer som sa: ”Jag är en sån där läkemedelsmissbrukare”. De som ringde var beroende av lugnande och sömngivande läkemedel och beskrev att de mådde förfärligt dåligt av sin medicinering och att de inte fick hjälp från sjukvården. De hade sökt på ”läkemedelsmissbrukare” i telefonkatalogen och hittat RFHL. Det fanns vid den tiden ingen kunskap om dessa frågor inom förbundet och till att börja med försökte vi avvisa dem och be dem ta kontakt med ”sjukvården eller någon annan” som kunde detta ämne. Med tiden framstod det allt tydligare att ”någon annan” inte fanns och utifrån det började RFHLs första läkemedelsprojekt.

Nu, trettio år senare, har vi lärt oss av våra medlemmar och vår praktik att skalan legal och illegal är flytande. Det som är läkemedel idag kan vara narkotikaklassat i morgon. Det gäller hela vägen från amfetaminerna, över barbituraterna till bensodiazepinerna och analgetikan (smärtstillande medel). De narkotikaklassade preparat som förskrivs som substitutionsbehandling (t ex metadon) och de lugnande medlen finns både på den legala och illegala marknaden. De har alla det gemensamt att de är beroendeframkallande och ger många biverkningar. De nyare sinnesförändrande medlen, SSRI-preparaten (antidepressiva mediciner) ger också mängder av biverkningar.

De människor som söker RFHLs hjälp har vid något givet tillfälle fått dessa medel av läkare utan att vara medvetna om de beroenderisker som finns. De har fått dålig, om någon, information om biverkningar, och de får dålig, om någon, hjälp att sluta med sin medicinering. De biverkningar de får känns inte alltid igen som just biverkningar utan tolkas ofta som nya psykiatriska symptom och leder till förskrivning av andra medel.

RFHLs arbete med läkemedel har sin bas i det stödarbete som sker lokalt där man hjälper människor att förstå effekterna av sina mediciner och hjälper till att trappa ner dem, om den som söker oss så önskar.

Det socialpolitiska arbetet är framförallt opinionsbildning och kunskapsspridning genom skrifter, konferenser och annat för att öka uppmärksamheten kring detta stora folkhälsoproblem.

RFHL är inte motståndare till all användning av psykofarmaka. Men de skall förskrivas i rätt dos under rätt tid till rätt person och inte slentrianmässigt till hundratusentals människor som inte behöver dem. Patienter skall också ha rätt till alternativa behandlingsformer och få kunskap om de eventuellt negativa effekter dessa medel också kan ha.
Solidaritet och humanism vägledande för RFHL
RFHL bygger sin verksamhet på gemenskap, solidaritet och humanism. Varje individ har ett okränkbart människovärde och en unik förmåga att ta ansvar för sitt eget liv. Hon har därför rätt att kräva respekt för sin person och sina livsval. Ett värdigt liv är dock inte möjligt om det sker på andras bekostnad eller genom att blunda för andras lidande. Alla människors lika värde medför därför en moralisk förpliktelse att hjälpa och stötta de som tillfälligt eller permanent är i behov av det.

Med den utgångspunkten har RFHL i fyrtio år organiserat människor i kampen mot social utslagning, missbruk, förnedring och beroende. RFHL hävdar missbrukares och socialt utslagnas rätt till människovärde, respekt och upprättelse. Rehabilitering skall bygga på respekt för den enskildes egna val och ta sin utgångspunkt i dennes unika erfarenheter och behov.

RFHL organiserar människor med personliga erfarenheter av missbruk och beroende, samt människor som inte har egna sådana erfarenheter. Många av RFHL’s medlemmar har egna värdefulla kunskaper och erfarenheter att dela med sig av när andra söker sig ur beroende och missbruk för att växa till insikt och mognad.