Hjärnan, suget och vägen tillbaka
Varför utvecklar vissa ett beroende när andra inte gör det? Och varför är det så svårt att sluta, trots att drogen håller på att ta över livet? En kväll i slutet av september besökte Bo Söderpalm, professor i psykiatri vid Göteborgs universitet och överläkare vid Nordhemskliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, RFHL Göteborg för att berätta om hjärnan, beroendet och nya möjligheter till behandling.
Bo Söderpalm inleder med att varna för att han har ”en massa bilder”, alldeles för många, och att han brukar se på publikens ögon när det är dags att hoppa över några. Det blir en kväll med mycket hjärnkemi, men också med många exempel från verkligheten.
Han har arbetat med beroendefrågor i hela sitt yrkesliv och forskningen vid Sahlgrenska akademin handlar framför allt om alkohol och om att utveckla bättre läkemedel, ”för att vi tycker att de vi har är för dåliga”. I sitt kliniska arbete möter han många personer som använder amfetamin, ofta med ADHD och ibland utan bostad. Under flera år var han psykiaterkonsult på vårdcentralen för hemlösa i Göteborg. Den låg då i samma hus som akutboendet Tillfället. Närheten mellan verksamheterna var en stor fördel, menar han, och något han fortfarande saknar.
Långt ifrån alla fastnar
Söderpalm börjar med ett långt historiskt perspektiv. Alkohol, opium, kokain och cannabis har följt människan i tusentals år, och även amfetaminets föregångare efedrin kommer från växtriket. Rusmedel kommer sannolikt att finnas kvar, menar han, och lika länge som det har funnits bruk har det funnits beroende.
Men långt ifrån alla som provar en drog fastnar. Söderpalm uppskattar att det för de flesta substanser gäller ungefär 10–15 procent av dem som har använt den. Tobaken sticker ut: fler än var tredje fastnar. Siffrorna varierar mellan undersökningar. Söderpalms poäng är att långt ifrån alla som använder en substans utvecklar beroende.
Ett beroende kännetecknas enligt Söderpalm av att drogen sakta tränger undan allt annat. Mer tid går åt till att skaffa den, använda den och återhämta sig. Jobb, familj och vänner kommer i andra hand. Den som är beroende av heroin kan ”ställa klockan” efter nästa dos, eftersom abstinensen är som ”en influensa gånger tusen”.
Det mest skrämmande, menar han, är när användningen fortsätter trots allvarliga skador. Han berättar om patienter med levercirros som kommer in med livshotande blödningar, får tydliga besked om riskerna och ändå återkommer med en ny blödning några månader senare.
– Längtan efter drogen blir större än själva önskan att leva, säger han.
Arv och miljö samverkar
Tvillingstudier visar att beroende har en betydande ärftlig komponent. Ändå finns det ingen ”alkoholistgen”. Hundratals genetiska variationer bidrar, var och en med liten effekt, och därför kan ett gentest inte visa vem som riskerar att fastna.
Arvet samverkar med livserfarenheter: trauman, förhållanden under fosterlivet och, inte minst, hur mycket och hur ofta en substans används. Den som dricker en starköl i halvåret löper mycket liten risk; den som dricker varje dag betydligt större. Även den som har låg ärftlig sårbarhet kan utveckla ett beroende, men det krävs mer belastning och längre tid, enligt Söderpalm.
Ett belöningssystem som kapas
Kvällens kärna handlar om hjärnans belöningssystem och signalämnet dopamin. Systemet hjälper oss att lära oss vad som är viktigt och motiverar oss att söka till exempel mat och närhet. Söderpalm visar resultat från djurförsök: en måltid för en hungrig råtta höjer dopaminnivån måttligt, ungefär lika mycket som alkohol. Amfetamin kan höja den mångdubbelt mer.
– Det är långt utanför det som systemet är byggt för, säger Söderpalm.
Han berättar om klassiska försök från 1950-talet, där råttor kunde ge sig själva elektrisk stimulering av belöningssystemet genom att trycka på en spak. Stimuleringen blev så lockande att råttorna slutade bry sig om mat, vatten och till och med en partner.
– Strömmen tar över livet, säger han och drar parallellen till hur drogen kan ta allt större plats i tillvaron.
Även tempot spelar roll. När en substans når hjärnan snabbt, genom rökning eller injektion, ger den ett betydligt starkare rus än samma dos som tablett. Det förklarar varför många röker, snortar eller injicerar.
När omgivningen väcker suget
Hjärnan lär sig att koppla ihop drogen med platser, människor och sinnesintryck. I studier räcker det att visa bilder som påminner om kokain för att belöningssystemet hos en kokainanvändare ska reagera. Hos vana öldrickare kan till och med smaken av alkoholfri öl sätta igång samma mekanism.
Söderpalm har själv känt det på kroppen. När han slutade röka blev han ändå sugen varje gång han träffade sin dåvarande professor, som rökte. De kunde stå och prata om ditt och datt, men han visste att frågan om en cigg till slut skulle komma.
Därför anser han att det är mycket viktigt att byta miljö och umgängeskrets för den som vill sluta. Skälen är sociala, men också biologiska. Det säger något om hur mycket stöd i vardagen och nya sammanhang betyder för återhämtningen.
Från njutning till nödvändighet
Hur går ett bruk över i ett beroende? Den ledande förklaringen är att hjärnan anpassar sig. När drogen kommer gång på gång, innan systemet hunnit återhämta sig, skruvar hjärnan ner sitt eget belöningssystem. Hjärnavbildningar har visat färre dopaminreceptorer och svagare dopaminfrisättning hos grupper av personer med beroende, i vissa studier även efter månader utan drog. Dopamin är en viktig del av förklaringen, men inte hela bilden.
Det som började som något skönt blir till slut något som behövs för att stå ut med vardagen. Systemet ”ligger och puttrar på en väldigt låg nivå”, som Söderpalm uttrycker det. Utan drogen blir det svårt att komma ur sängen och till jobbet, och drogen tas för att lindra obehaget snarare än för att bli hög. En van amfetaminanvändare kan ta en dos som skulle göra en ovan person uppskruvad utan att det märks.
Förändringarna påverkar också hjärnans främre delar, som hjälper oss att planera, värdera konsekvenser och hejda impulser. Söderpalm tar upp Phineas Gage, 1800-talsarbetaren som fick en järnstång genom just det området och förändrades i grunden, som en illustration av vad de här funktionerna betyder. Svårigheter med självkontroll är en del av förklaringen till varför det kan vara så svårt att ändra ett beteende, även när viljan finns.
Går det att vända? Söderpalm tror det. Men det tar sannolikt flera år, säger han, ungefär lika lång tid som det tog att hamna där. Hur snabbt återhämtningen går skiljer sig dock mellan personer, och en del förbättras redan efter veckor eller månader.
ADHD och beroende hänger ofta ihop
Personer med ADHD har en förhöjd risk att utveckla beroende, delvis kopplat till svårigheter med impulskontroll. ADHD-läkemedel kan förbättra både uppmärksamhet och impulskontroll, något som patienterna själva ofta märker.
– De säger att de numera tänker efter innan de slår någon på käften, berättar Söderpalm.
Han var tidigt med om att börja behandla ADHD hos personer med samtidigt beroende och har sett vilken skillnad det kan göra. Hans erfarenhet är att den som också använder amfetamin ofta behöver högre doser, eftersom hjärnans system har förändrats. En svensk studie har visat att högre doser av långverkande ADHD-läkemedel kan minska amfetaminanvändningen och hjälpa fler att stanna kvar i behandlingen. Dosen avgörs alltid individuellt och med noggrann uppföljning.
Ersätta i stället för att blockera
Söderpalm ifrågasätter tanken att behandling alltid ska gå ut på att blockera drogens belöning. När alkoholberoende personer i en äldre studie fick ett dopaminblockerande läkemedel fick de fler återfall, inte färre.
I stället lyfter han fram läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende. Buprenorfin är enligt honom ”löjligt bra”. I en svensk studie med 40 deltagare var tre av fyra kvar i behandlingen efter ett år, jämfört med ingen i kontrollgruppen. Fyra personer i kontrollgruppen dog, ingen av dem som fick buprenorfin. Söderpalm hoppas att samma princip ska kunna hjälpa personer som använder amfetamin, men det är än så länge ett forskningsspår.
Nya vägar för alkoholen
Hundratusentals människor i Sverige har ett alkoholberoende, och ett mycket högt drickande kan förkorta livet med 20 år eller mer. Söderpalm ser varje dag på Nordhemskliniken hur allvarligt det är. Han tycker att dagens läkemedel, akamprosat och naltrexon, har för svag effekt. De kan ändå minska återfall för en del, och Antabus kan hjälpa den som vill avstå helt, särskilt med stöd och uppföljning.
Hans forskargrupp har därför prövat en ny idé: att försiktigt förstärka belöningssystemet i stället för att blockera det. De kombinerar två läkemedel som redan finns, rökavvänjningsmedlet vareniklin och bupropion, som används mot depression och vid rökavvänjning. Tanken är att verkningssätten kompletterar varandra. Liksom alla läkemedel har de biverkningar; bupropion kan till exempel öka risken för krampanfall och ska inte användas vid abrupt alkoholutsättning.
I COMB-studien, som genomfördes i Sverige och publicerades 2025, ingick 384 personer i huvudanalysen. Behandlingen pågick i 13 veckor. Kombinationen minskade både blodmarkören PEth och andelen dagar med hög alkoholkonsumtion jämfört med placebo. Vareniklin ensamt hade också effekt, och någon säker skillnad mellan kombinationen och vareniklin ensamt kunde inte visas. Kombinationen gav också mindre illamående än vareniklin ensamt. Söderpalm ser ändå resultaten som lovande, och gruppen arbetar vidare mot ett godkänt läkemedel. Fler studier behövs först.
Mot slutet öppnar Söderpalm för en frågestund, Söderpalm har förbigående nämnt att Elvanse endast innehåller 21 mg dextroamfetamin och undrar varför. Bo Söderpalm förklarar att detta beror på att det är vad substansen väger med den tilläggsmolekyl som finns och som löses upp i levern. Han tycker att det är dumt att det står 70 mg på dem och att det är olyckligt att många av hans kollegor inte känner till detta eftersom behandlingsdosen för vuxna blir för låg.
Även GLP-1-läkemedel, som semaglutid (Ozempic), väcker intresse. Studier har visat lovande resultat. En randomiserad studie från 2026 visade färre dagar med hög alkoholkonsumtion hos personer med både alkoholberoende och obesitas.
Hopp om förändring
Kvällen ger en bild av beroende som något som sätter djupa spår i hjärnan och i livet, men där förändring är möjlig. Läkemedel, socialt stöd, en ny vardag och tid kan tillsammans ge bättre förutsättningar för återhämtning.
Källor
Föreläsningens berättelser och citat återges från inspelning av föreläsningen den 30 september 2026.
COMB-studiens resultat. Söderpalm med flera (2025). The Lancet Regional Health – Europe, 54, 101310. Läs källan
Studieupplägg. de Bejczy, Lidö och Söderpalm (2024). Protokoll för COMB-studien. PLOS ONE. Läs källan
Bo Söderpalms forskning. Göteborgs universitet: Kombinerade läkemedel minskar drickande (2025). Läs källan
Behandling vid alkoholberoende. Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid skadligt bruk och beroende (2024). Läs källan
Bupropions säkerhet. Produktresumé via FASS. Läs källan
ADHD och amfetaminberoende. Konstenius med flera (2014). Addiction. Läs källan
Buprenorfin vid heroinberoende. Kakko med flera (2003). The Lancet. Läs källan
Hjärnan och återhämtning. National Institute on Drug Abuse: Drugs, Brains, and Behavior. Läs källan
Semaglutid och alkoholberoende. Läs källan
Foto: Anneli Gustafsson
