RFHL, narkotikan och tidsandan

Få frågor har präglats så mycket av tidsanda och politiska svängningar och så lite av kunskap som narkotikafrågan. Samhällets sätt att se på och bemöta problemen har varierat kraftigt beroende på vilka förklaringsmodeller som varit förhärskande.

I mitten av 60-talet började den bli ett ämne för allmän debatt. Narkotikan hade nått gatorna och gruppen missbrukare ökade. Tidigare hade det främst varit en drog som intresserade särskilda grupper som kommit i kontakt med den genom sitt yrke eller i sina speciella umgängeskretsar. Det var konstnärer, musiker och andra som var förhållandevis väletablerade. När den nådde vidare kretsar blev den också en angelägenhet för samhället.

Sverige stod handfallet inför narkotikan, särskilt när gruppen utvidgades och unga människor gav sig in i ett användande som för många ledde till missbruk.

Preparaten som användes kom successivt att narkotikaklassas och lagstiftningen skärptes. Däremot kom det att dröja innan sociallagstiftningen också inkluderade narkotikamissbruk som skäl för t ex omhändertagande. Först med den nya Socialtjänstlagen, som kom i början av 80-talet, och införandet av LVM (Lagen om vård av missbrukare) innefattades också narkotikamissbruk.

Narkotikamissbrukare placerades därför främst inom psykiatrin innan särskilda enheter började växa upp med början sent 60-tal och i ökande omfattning under 70-talet.

Det var utifrån denna ”laglöshet” som en av de stora striderna i narkotikafrågan kom att stå: Vårdtvång eller frivillighet. Nils Bejerot, en av grundarna till RNS (Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle), kom att bli en av portalfigurerna för ett införande av vårdtvång i stark motsättning till RFHL. RNS hävdade att narkotikan spreds ”epidemiologiskt” och att samhället måste slå mot den enda oundgängliga länken; Narkotikamissbrukaren. Parallellt drevs kravet på högre straffskalor för narkotikabrott.

RFHLs ståndpunkter var och är i huvudsak det motsatta. RFHL menar att missbruk föds ur ett komplext samspel mellan individ och samhälle. Narkotikan är en ungdomsdrog i den meningen att man sällan debuterar som vuxen. Det medför ett tidigt utanförskap och en tidig utslagning. Missbruk har sin grogrund i ogynnsamma och segregerande livsvillkor, även om det på individnivå kan finnas stora skillnader på människors motiv till att börja använda narkotika. Tesen förstärks av det faktum att långt fler människor prövar narkotika än det antal som fastnar och utvecklar ett beroende. Det finns alltså ingen självklar koppling mellan att pröva narkotika och att utveckla missbruk.
Sättet att motverka missbruk blir därför att på bredast tänkbara bas arbeta för att motverka segregation och utslagning. På individnivå måste stöd och hjälp anpassas till individuella behov. Polis och tull har sina givna uppgifter i att bekämpa narkotika. Men med ett socialpolitiskt fokus på missbruksfrågorna borde deras uppgifter bli betydligt begränsade.

Under slutet av 80-talet kom den repressiva linjen i narkotikafrågan att få allt större genomslag. Det medförde ökande straffsatser och ett förlängt vårdtvång inom socialtjänsten.
”Narkotikakriget” kom allt mer att bli ett krig mot enskilda individer. Inslagen av prevention och vård och behandling tonades ner till förmån för en restriktiv och repressiv hållning som man från samhällets sida ofta beskrev som ”den enda rätta”. Den ekonomiska lågkonjunkturen under 90-talet blev förödande i kombination med de politiska vindarna som blåste. Kontrollåtgärderna mot enskilda missbrukare blev kvar och förstärktes, samtidigt som den vid den tiden ganska väl utbyggda narkomanvården, lades ner av ekonomiska skäl.

Den förda politiken fick verka ganska ostört fram till början av 2000-talet, då man började summera skördarna av den förda politiken. Antalet missbrukare hade nästan tredubblats samtidigt som antalet personer som avlidigt av narkotikarelaterade skäl hade fördubblats under en femårsperiod. Missbrukarna var också sjukare och ofta hemlösa, ett resultat både av besparingsåtgärder men också av en förändring i attityd till personer med beroende: Du är i första hand kriminell och i sista hand hjälpbehövande på annat sätt – ingen hjälp förrän du är drogfri.

RFHL är inte förespråkare för att legalisera narkotika, men är motståndare till att missbruket i sig är kriminaliserat, d v s att det är olagligt att vara narkotikaberoende.

I dagsläget börjar samhällsdebatten så sakteliga att ändra karaktär. Vissa inslag av att möta missbrukaren där han är och erbjuda hjälp kan skönjas. Diskussioner förs om att införa sprututbyte för att skydda från livshotande sjukdomar, substitutionsbehandlingen håller på att utökas. Samtidigt finns dock fortfarande starka repressiva krafter som lett till att 60% av alla intagna på landets fängelser är narkotikaberoende samtidigt som behandlingshemmen står tomma.
Kampen för adekvat hjälp på individens villkor är långt ifrån vunnen. Samhällsdebatten om utslagning och utanförskap knappt påbörjad…