Att leva med det

Det är RFHLs erfarenhet att de flesta renodlat läkemedelsberoende är människor som är socialt välanpassade, sköter sitt arbete i det längsta och försöker att inte vara till besvär.

De kan äta dygnsdoser som är extremt höga, men inte för att uppnå någon berusningseffekt utan för att klara vardagsslitet. Detta motsäger tesen som ofta framförs av det medicinska etablissemanget, att läkemedelsberoende personer också är blandmissbrukare.

Det är också vår erfarenhet att de som utvecklat e t beroende i det längsta försöker hålla det hemligt för omgivningen, oftast även för den egna familjen, och undviker att ta kontakt med sjukvård och socialtjänst för att få hjälp.

Orsaken är oftast en skam för att “inte vara som andra” och att “inte klara sig själv”. Många människor upptäcker inte sitt beroende förrän de försöker sluta med tabletterna och får abstinens. Inte ens då är det säkert att man förstår att dessa symtom beror på tablettberoendet.

Många gånger börjar man utveckla fobier under tablettberoendet, man undviker obehagliga saker, och de obehagliga sakerna blir bara fler och fler. Det är inte ovanligt att man har sämre förmåga till planering och överblick, det bidrar till ekonomiska problem och skulder m.m. Många behöver hjälp att reda ut sin ekonomi när de blivit tablettfria.

Man kan få symtom som depression, ångest, oro utav tabletterna. Man känner inte igen sig själv och tror oftast att man är rejält “sjuk” och fortsätter för att man tror att man behöver det.

Många gånger får man stämpeln ‘hypokondrisk’ p.g.a. att läkaren förstår inte vad det kan vara för fel, och patienten tror inte det beror på tabletterna. Man börjar vandra runt till olika läkare för att få en bekräftelse på att det måste vara något fel; men istället så går man därifrån med ytterligare ett nytt recept. Tyvärr, händer detta alltför ofta.