I arbetet med läkemedelsberoende personer möts vi ofta av frågor såsom:

  • Varför blev jag beroende?
  • Vad är det som avgör om man blir beroende eller inte?
  • Kan man äta tabletterna på ett annorlunda sätt för att undvika beroende?

De vanligaste diagnoserna hos de personer RFHL kommit i kontakt med är ångest, oro, neuros och sömnsvårigheter. De flesta hjälpsökande har dessvärre inte fått någon diagnos alls, bara läkemedel!

När de som kontaktar RFHL berättar vad som förde dem till läkaren som gav dem psykofarmaka ser vi att orsakerna ofta var reaktioner på t.ex. dödsfall, skilsmässa och arbetslöshet, dvs reaktioner på mer eller mindre vanliga livskriser.

RFHLs erfarenheter är att av de människor vi har mött, har de flesta inlett ett mångårigt bruk av psykofarmaka och ett utvecklat beroende på grund av livskriser som alla människor går igenom.

RFHL förnekar inte att samma läkemedel som för många leder till beroende och svår ångest för andra kan innebära lindring och hjälp. Om lägsta möjliga dos skrivs ut och detta sker under kort period och med god information till patienten är de inte farligare än många andra läkemedel.

RFHL accepterar dock inte att beroendeframkallande läkemedel skrivs ut slentrianmässigt till olyckliga människor utan att annan behandling prövas. När dessa preparat dessutom ofta skrivs ut av läkare efter kort konsultation, utan rätt diagnos, måste det betraktas som ytterst oansvarigt.

Nästa steg är verklig toleransutveckling mot medlet. Det kan handla om allt från veckor till många år innan det märks att kroppen på detta sätt vant sig vid medlet och kräver mer för att få fortsatt acceptabel effekt.

Många höjer dosen på läkares ordination, men många undviker det också, för det finns en stor rädsla för att bli beroende och behöva fortsätta på det viset. Man har tex. från början låtit sig lugnas med att man inte kan bli beroende av den låga dos man fick då.

Trots att de som söker hjälp hos oss inte kan vara riktigt representativa för den stora gruppen beroende är det bara en liten del av dem som, trots att de normalt tagit medlen mer än 10 år, har gått utöver den av läkares förskrivna dosen eller börjat kombinera med alkohol för att få bättre effekt.

Ett visst antal har också fått höga doser och/eller vidlyftiga kombinationer utskrivna av sin ende läkare. Men vi vet alltså ändå att en klar majoritet som söker hjälp hos oss mot beroende av lugnande och sömngivande medel fortfarande är lågdosberoende när de kommer. Detta avspeglar den starka och spridda respekten för såna här medel.

Det stora problemet är alltså inget missbruksproblem. Inte heller handlar det i någon stor utsträckning om de läkare som skriver ut höga doser-som uppenbart missbrukar sin förskrivningsrätt.

Det handlar istället om normalförskrivningen, som gjort flera tusentals människor läkemedelsberoende bara i vårt län. Det handlar om sjukvårdens och även i alltför hög grad om allmänhetens blåögda tro på läkemedels välsignelser och möjligheten till snabba enkla kemiska lösningar på kroppsliga problem, som samtidigt också är psykiska, sociala och

Toleransutvecklingen leder till att man får abstinenssymtom, trots att man tar sina dagliga doser av medlen. Eftersoma medlen verkar i centrala nervsystemet, kan både biverkningar och dessa effekter av “toleransabstinenser” visa sig i psykiska symtom och nästan överallt i kroppen.

Man kan då få samma symtom, som man tagit tabletterna för och i det fallet är det förstås särskilt svårt att förstå vad som faktiskt sker. Eller också får man nya symtom som muskelspänningar, värk, oro, depressioner, synstörningar, yrsel etc.

Här kan vi inte gå in närmare på detta stora område, men vill särskilt nämna, att ett psykiskt abstinenssymptom, som trots att det är så vanligt och handikappande är dåligt uppmärksammat i vetenskapen.

Alla fobier, leder till en successiv isolering, som förvärras av skamkänslor för att man inte klarat upp sin situation. Många söker naturligtvis för dessa abstinenssymptom (och biverkningar), med eller utan misstanke om att det handlar om medicinerna. Stora resurser läggs också ner på att försöka bota dessa. Värktabletter och antidepressiva medel är vanliga tabletter, som våra hjälpsökande fått lägga till.

De som vänder sig till oss är fortfarande mycket kluvna inför tabletterna, för de vet att i deras bedrövelse, är det ändå bara nästa tablett som verkligen hjälper – en stund. Ett sådant liv är ofta oerhört nedbrytande för självförtroendet, även om inte alla behöver bli så väldigt fixerade vid själva tabletten.

Många känner igen sig i paradoxen: “Med medicinerna kan jag inte leva, utan dem går jag under”.

Det är RFHLs erfarenhet att de flesta renodlat läkemedelsberoende är människor som är socialt välanpassade, sköter sitt arbete i det längsta och försöker att inte vara till besvär.

De kan äta dygnsdoser som är extremt höga, men inte för att uppnå någon berusningseffekt utan för att klara vardagsslitet. Detta motsäger tesen som ofta framförs av det medicinska etablissemanget, att läkemedelsberoende personer också är blandmissbrukare.

Det är också vår erfarenhet att de som utvecklat e t beroende i det längsta försöker hålla det hemligt för omgivningen, oftast även för den egna familjen, och undviker att ta kontakt med sjukvård och socialtjänst för att få hjälp.

Orsaken är oftast en skam för att “inte vara som andra” och att “inte klara sig själv”. Många människor upptäcker inte sitt beroende förrän de försöker sluta med tabletterna och får abstinens. Inte ens då är det säkert att man förstår att dessa symtom beror på tablettberoendet.

Många gånger börjar man utveckla fobier under tablettberoendet, man undviker obehagliga saker, och de obehagliga sakerna blir bara fler och fler. Det är inte ovanligt att man har sämre förmåga till planering och överblick, det bidrar till ekonomiska problem och skulder m.m. Många behöver hjälp att reda ut sin ekonomi när de blivit tablettfria.

Man kan få symtom som depression, ångest, oro utav tabletterna. Man känner inte igen sig själv och tror oftast att man är rejält “sjuk” och fortsätter för att man tror att man behöver det.

Många gånger får man stämpeln ‘hypokondrisk’ p.g.a. att läkaren förstår inte vad det kan vara för fel, och patienten tror inte det beror på tabletterna. Man börjar vandra runt till olika läkare för att få en bekräftelse på att det måste vara något fel; men istället så går man därifrån med ytterligare ett nytt recept. Tyvärr, händer detta alltför ofta.

Den strid som RFHL fört under åren har förvisso burit frukt.

Förståelsen för de läkemedelsberoendes problem har glädjande nog ökat på många håll inom den etablerade vården. På ett flertal platser runt om i landet erbjuder numera sjukvården särskild hjälp till läkemedelsberoende.

På behandlingssidan så har IRIS i Mullsjö en mångårig erfarenhet av de läkemedelsberoendes problematik, och har utvecklat behandlingsmetoder för dessa.

Utöver detta av RFHL instiftade behandlingshem finns ytterligare ett antal vårdplatser specialiserade på denna målgrupp.